Min lilla Jade är verkligen Dunderklumpen nummer 1. Lika smidig som jag var vid samma ålder. Och lika smidig idag som då är jag. Så när jag och Jade är ute och går, så håller sig de svaghjärtade inomhus... Och nu har vi ju Dunderklumpen nummer tre, Max, som tycker att det här med klättra i trappor och sånt är busenkelt. Han kan till och med ta tre steg i ett när man ska nedför trappan. Han kan faktiskt ta hela trappan i ett steg. Det har han också gjort, och det kostade lika mycket som när Jade lekte Buzz Lightyear och slängde sig av soffan. Läkarbesök är inte gratis här inte.
Mannen säger att man lär sig av sina misstag. Joho tack. Häromdagen bet Max sig i tån (han var frustrerad), och har man sylvassa tänder så gör detta givetvis väldigt ont. Tårar och tandagnisslan i en kvart, sen var allt bra. Tills han blev riktigt förbaskad igen, och bet sig själv igen. I samma tå. Here we go again. Fast till hans försvar bör ju tilläggas att han har några av mannens gener också. Häromdan gjorde jag lasagne i ugnen, och bad mannen ta ut den när den var klar. No problems. Ugnsvantar på, lasagnen ut. All good. Tar av sig vanten, lyfter på locket (som jag lade på de sista 20 minuterna för att den inte skulle bli bränd) och bränner såklart halft ihjäl sig. Slänger tillbaks locket på lasagnen fort som fan, Svära, svära, svära, hoppa, hoppa, vifta och svära lite till. Mår genast lite bättre. Går fram till lasagnen och tar tag i locket igen, UTAN ugnsvanten. Som fortfarande är 120 grader varmt. Håll för öronen...
Karlar i alla åldrar brukar min mormor säga. Fast är man nyss ett år fyllda så kan man ju bli ursäktad, är man däremot 35 bast så kan man ju börja undra....
Nåväl, tillbaks till min lilla dunderklump som lekte med kameran så allt blev svart-vitt, utom klänningen. Fast jag tyckte det såg ganska snyggt ut, så det får nog vara så.
Jade har samma min som tjejjen på klänningen. Vad heter figurerna egentligen???
Och så här stor var fisken jag fångade....